Zaha Hadid – den poetiska betongens mästare

Messner Mountain Museum i Corones , Kronplatz Tyskland. Foto: Inexhibit

London Aquatics Centre, simarenan OS 2012. Foto: Hufton+Crow

Interiör, Heydar Aliyev Center i Baku. Foto: Hufton+Crow

Foto: Mary McCartney

Publicerad av

Willeam Vendel - 23 jun, 2016

När arkitektstjärnan Zaha Hadid nyligen gick bort sörjdes och saknades hon av en hel arkitektkår. Hon ansågs allmänt som vår tids största kvinnliga arkitekt och som en av de främsta i historien alla kategorier.

Född i Bagdad 1950 studerade hon matematik vid American University of Beirut innan hon 1972 påbörjade sin arkitektbana vid Architectural Association i London. Efter sin examen blev Zaha Hadid partner i Office for Metropolitan Architecture, tillsammans med sin lärare från arkitektskolan, Rem Koolhaas. Redan 1979 hade Zaha Hadid etablerat sin egen arkitektfirma i den brittiska huvudstaden.

Det dröjde inte länge förrän Zaha Hadid fick rykte om sig för sitt innovativa tänkande inom byggnadskonsten. Bland de tidiga verken som väckte uppmärksamhet finns The Peak i Hong Kong (1983), Kurfürstendamm i Berlin (1986) och Cardiff Bay Opera House i Wales (1994). Hadids teoretiska idéer, som delades med kontorskollegan Patrick Schumacher, utgick från en helhetssyn på arkitektur, landskap och geologi. Något som hennes arkitektkontor integrerade med hjälp av nyskapande teknologier som ofta resulterade i byggnader med oväntade dynamiska och böljande organiska former. Zaha Hadid upphöjde betongen från att vara ett robust byggnadsmaterial till att fungera som ett närmast poetiskt verktyg med vilket nästa allt var möjligt.

Internationellt genombrott
Det var emellertid med sitt första stora färdigställda uppdrag, Vitra brandstation i Weil am Rhein, Tyskland (1993), som Zaha Hadid i grunden befäste sin internationella position som en av de främsta nutida arkitekterna. Byggnaden fungerar idag som möbelmuseum för det schweiziska designföretaget Vitra. Under 2000-talet följde en rad enorma komplex som alla bar hennes kännetecken i sin komplexa organiska flytande form, med betong som det huvudsakliga favoritmaterialet; MAXXI: Italian National Museum of 21st Century Arts i Rom (2009), London Aquatics Centre, simarenan för de olympiska spelen (2011), och Heydar Aliyev Centre i Baku (2013).

Under samma årtionde färdigställdes även Rosenthal Center for Contemporary Art i Cincinnati (2003), med ett elegant spel av räta linjer, kontrasterande byggnadsmaterial och under kvällstid upplysta fasader, samt Guangzhou Opera House (2010), med mer strikt form och gigantiska, intrikat mönstrade glaspartier - två exempel på att Hadid till fullo behärskade helt skilda byggnadsstilar.

Bröt den manliga dominansen
Även om det hade funnits kvinnliga arkitekter före Zaha Hadid, även framstående sådana, så bröt hon den manliga dominansen på ett avgörande sätt och beredde plats för flera kvinnliga arkitekter i världstoppen. Bland annat var Hadid den första kvinna som belönades med Pritzker Prize 2004. Vidare vann hon två gånger Storbritanniens främsta arkitekturpris RIBA Sterling Prize; 2010 för MAXXI Museum i Rom och året därpå för Evelyn Grace Academy, båda projekten tidigare omskrivna i Aktuella Byggen.

En av höjdpunkterna i Zaha Hadids karriär var när hon fick uppdraget att rita London Aquatics Centre. Den enorma byggnaden hann trots flera bakslag ändå slutföras till invigningen av de olympiska spelen. Zaha Hadid utnyttjade hel sitt kända register till det yttersta med simarenan. Likt en gigantisk simmande stingrocka svävar taket över den största delen av komplexet som inrymmer tävlingsbassängerna.

Briljerande böljande betong
Det arkitektoniska konceptet är inspirerat av den geometri som uppstår av vatten i rörelse. Tanken är att denna förflyttning i sin tur skapar utrymmen för den omgivande miljön samtidigt som den korresponderar med flodlandskapet i parken utanför byggnaden. Det böljande taket sveper upp från marken likt en våg och omsluter bassängerna samtidigt som taket antyder den volym som avsatts för simbassängerna och simhoppsanläggningen.

Zaha Hadid och hennes arkitektlag lät det välvda taket fungera som en markör för de olika höjder som respektive idrottsgren behöver disponera med simhoppsanläggningen som den högsta punkten. En våg, eller simfena, sträcker sig ut över ingången i en inbjudande gest, och förefaller vilja svepa in besökarna i byggnaden.

Utmanande ingenjörskonst
Den största utmaningen för arkitekterna och ingenjörerna var utan tvekan det enorma välvda taket med sin dubbelskalkonstruktion, sin varierande höjd, sitt väldiga spann om 120 meter, samt de tre utskjutande sidorna. Ursprungsplanen innehöll till och med ett ännu djärvare förslag, där taket var dubbelt så stort och även spände över åskådarläktarna. Bassängernas centrala placering innebar att inga bärande element restes inne i byggnaden utan dessa pressades ut mot sidorna.

När Zaha Hadid som första kvinna 2016 belönades med det prestigefyllda RIBA Royal Gold Medal skrev den legendariske arkitekten Sir Peter Cook en översvallande hyllning för sin kollega. Han framställde det lyriskt som att Hadid bjöd linjernas ytor på en ”virtuell dans, sedan skickligt vek ihop dem och tog dem med ut på en resa i rymden”. En passande beskrivning för en av vår tids största, personliga och mest poetiska arkitekter.

BYGGNADER I URVAL