Text: Susanne Ringheim Kilje
WTC 2017 – World Tunnel Congress – hålls i år i Bergen och samlar drygt 15 000 besökare, däribland forskare, industrin och statliga myndigheter med infrastrukturellt ansvar. Kongressen invigdes på måndagen i stor stil, av kronprins Haakon Magnus, Frode Nilsen från NFF (Norsk forening for fjellsprengningsteknikk) och Tarcisio Celestino, ledare för ITA, International Tunnel Assembly, samt av Bergens Filharmoniska orkester.
Att hålla en tunnelkonferens i norska Bergen känns naturligt. Norge har 1 000 tunnlar som sträcker sig över 7 000 kilometer och därmed en gedigen och långvarig erfarenhet av tunnelbyggen. Världens längsta biltunnel - Lärdalstunneln - ligger här och Vallaviktunneln 10 mil öst om Bergen var en av de längsta när den öppnades 1985. Landet bjuder på särskilda utmaningar när det gäller tunnelarbeten, med tanke på topografi och klimat, något som Frode Nilsen kommentar så här:
- Vi är stolta över våra tunnlar. Men man ska veta att Norge ser annorlunda ut geologiskt än andra delar av Europa och har två typer av vinter, en grön och en vit, med antingen regn eller ned till 40 minusgrader i norr. Vintertid är det mörkt nästan 24 timmar om dygnet i de nordligaste delarna. Det innebär att man är tvungen att jobba under svåra förhållanden.
Det är ingen tvekan om att tunnlar är och har varit en förutsättning för att Norge skulle utvecklas till en välfärdsnation, något som speglas i årets WTC-tema ”utmaningar på ytan, underjordiska lösningar”. Behovet av urbant utrymme ökar allt snabbare, när halva jordens befolkning redan idag lever i städer - en siffra som väntas öka till 66 procent år 2050. Samtidigt ökar belastningen på miljön i storstadsområden i takt med att städerna måste kunna erbjuda arbeten och boende. En av lösningarna kan vara underjordisk infrastruktur.
Under den första mässdagen togs olika typer av tunnel- och infrastrukturfrågor upp i flera tekniska sessioner. En av talarna var professor Håkan P. Stille från KTH i Stockholm, som har skrivit en avhandling om geologiska risker och osäkerheter förknippade med tunnelarbeten. Tunnelprojekt är alltid generellt sett mer riskabla än andra infrastrukturbyggen, särskilt under konstruktionsfasen och kräver därför goda riskanalyser. Problemet med riskanalyser är att de oftast är linjära. För att visa den reella risken behöver de vara logaritmiska, sa han. Stille har därför konstruerat ett logaritmiskt klassificeringssystem med fem klasser, baserade på risknivå. När systemet användes vid bygget av Hvalfjördur – en tunnel genom vulkaniskt berg och med risk för inströmning av kallt vatten från Atlanten – hölls både budget och tidplan för projektet, berättade han.
Också workshops med olika teman pågick parallellt. För övrigt var det fullt liv och rörelse i Grieghallen, en proppfull konsertsal och så klart många leverantörer och tunnelpartners som visade upp sig bland totalt cirka 200 utställare.
