Bakläxa för Oskarshamns kommun – detaljplan saknade lagligt stöd

Pia Pehrson, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma Foto: Foyen Advokatfirma

Text: Pia Pehrson, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma

 

Kommunen har en stor frihet när det gäller att bestämma hur en detaljplan ska se ut. Det finns dock vissa begränsningar i fråga om hur bestämmelser får utformas, vilket Oskarshamns kommun blev varse om efter att en dom meddelades från Mark- och miljööverdomstolen.

Bostadsbristen i Sverige och frågan om hur det ska byggas för att snabbt få bukt på problemet har varit ett hett samtalsämne under en tid, såväl bland politiker som runt fikabordet på många håll. Oavsett vart man vänder blicken under en promenad i Storstockholm möts man av byggkranar och i stadens utkanter har det på kort tid dykt upp helt nya stadsdelar. När det pågår en massa byggprojekt samtidigt kan man förundras över hur det egentligen går till när det planeras för så många nya hus på en gång? Hur får man den nya bebyggelsen att bli till en ”riktig stad” med grönytor och annat? Finns det några begränsningar gällande hur marken får användas?

En bra början för att besvara de nyss ställda frågorna är att ta en titt i plan- och bygglagen (2010:900) (PBL). Där framgår att varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan, 3 kap. 1 § PBL. Översiktsplanen ska enligt 3 kap. 2 § PBL ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av kommunens fysiska miljö och ge vägledning för beslut gällande hur mark- och vattenområden ska användas, utvecklas och bevaras. Vidare anges att kommunen i vissa fall har ett krav på sig att pröva mark- och vattenområdens lämplighet för bebyggelse, samt bebyggelsens utformning, genom att ta fram en detaljplan. Hur denna process går till regleras i 4-6 kap. PBL.

Kommunen har en relativt stor frihet när det gäller att bestämma hur en detaljplan ska se ut. I 4 kap. 5 § p. 2 och 4 kap. 8 § 2 st PBL anges exempelvis att kommunen ska bestämma användningen och utformningen av allmänna platser som kommunen är huvudman för, samt att kommunen får bestämma hur allmänna platser med enskilt huvudmannaskap ska användas och utformas. Det finns dock vissa begränsningar i fråga om hur bestämmelser får utformas, vilket Oskarshamns kommun blev varse om efter att Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) dom i mål P 8653-17 meddelades den 13 december 2018.

Det hela började i mitten av april år 2016, då Oskarshamns kommun beslutade att anta en ny detaljplan för att möjliggöra utbyggnad av attraktiva tomter strax norr om stadens centrum. Genom förslaget skulle det till ett befintligt fritidshus- och bostadsområde tillkomma runt 40 nya tomter och områdets småbåtshamn skulle utökas med cirka 25 båtplatser. Den nya detaljplanen mottogs däremot inte med den entusiasm som kommunen förmodligen hade hoppats på, utan gav snarare upphov till ett mindre uppror bland områdets grannar. Grannarna var bl.a. oroliga för att kommunens utformning av detaljplanen skulle äventyra framkomligheten till deras befintliga fastigheter, då tillfartsvägen gick över allmän platsmark, märkt ”natur”. Detaljplanen överklagades och målet togs så småningom upp i MÖD. I denna instans fick utöver de berörda parterna även Boverket och Lantmäteriet yttra sig.

Den omtvistade detaljplanen hade givits bestämmelser betecknade ”y1” och ”y2” gällande in- och utfarter över allmän platsmark, märkt ”natur”. Boverket förklarade att sådana utformningsbestämmelser (som regleras i 4 kap. 5 och 8 §§ PBL) kan röra exempelvis lekplatser, dammar eller allmänt tillgängliga gångvägar, men att de inte kan användas för att reservera mark för enskilda ändamål eller för vissa utpekade fastigheter. Utformningsbestämmelserna som kommunen tagit fram ansågs därför sakna stöd i PBL. Boverket angav vidare att bokstaven y av tradition har använts för att utpeka markreservat, men att det därutöver krävs avtal, servitut eller en dom för att en rättighet att använda marken ska skapas. Markreservat kan enligt 4 kap. 6 och 18 §§ PBL endast omfatta anläggningar för allmänna ändamål eller gemensamhetsanläggningar, därmed inte för enskilda fastigheters in- och utfarter. Eftersom det inte ansågs förenligt med detaljplanen att upprätta servitut på den aktuella platsen förklarades en rättighetsbildning enligt 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen och 9 § anläggningslagen inte heller vara möjlig. Boverket ansåg därför att planen skulle upphävas.

Lantmäteriet höll inte med Boverket om att bestämmelsen som kommunen utformat var lagstridig, däremot hävdade Lantmäteriet att det kunde ifrågasättas om den var ändamålsenlig och lämplig. Lantmäteriet uttalade att kommunen borde redovisa de olika alternativen för genomförande av bestämmelserna och vilka konsekvenser dessa skulle kunna medföra.

MÖD valde att gå på Boverkets linje och uttalade att det generellt sett är möjligt att på allmän plats specificera och lokalisera allmänt tillgängliga vägar enligt 4 kap. 8 och 10 §§ PBL. Såsom kommunen gjort i det här fallet ansågs dock inte kunna tolkas på något annat sätt än att avsikten varit att peka ut vilka fastigheter som skulle ges rätt att nyttja den aktuella vägen och att detta saknade stöd i PBL. Enligt MÖD var det inte tydligt redovisat hur genomförandet av planbestämmelserna skulle gå till, eller vilka konsekvenser genomförandet skulle få för enskilda. Bildande av servitut ansågs inte vara en rimlig lösning på grund av att servitutsbildning inte var förenligt med detaljplanen. Av 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen framgår att fastighetsbildning inte får ske i strid med detaljplan och av 9 § anläggningslagen framgår vidare att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas i strid med detaljplan. Med anledning av detta skulle en rättighetsbildning hindras.

Domstolen förklarade därefter att kommunen inte hade uppfyllt kravet i 4 kap. 33 § PBL om att planbeskrivningen ska redovisa hur planen är avsedd att genomföras, exempelvis i fråga om vilka fastighetsrättsliga åtgärder som behövs samt vilka konsekvenser dessa åtgärder kan få för berörda fastighetsägare. Planen ansågs inte heller uppfylla kravet enligt 4 kap. 36 § PBL om att detaljplanen ska vara utformad med skälig hänsyn till befintliga bebyggelse-, äganderätts-, och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Mot bakgrund av detta upphävdes därmed planen.

Kommunen kan med andra ord i princip bestämma fritt hur den vill utforma en ny stadsdel, bland annat om det ska bildas servitut inom det aktuella området, men måste hålla tungan rätt i mun när planbestämmelserna utformas. Det är viktigt att alla lösningar är genomtänkta och väl motiverade utifrån PBL för att bebyggelsen slutligen ska fungera – samt för att grannfejder ska undvikas.