Text: Axel Ryning, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
Frågan i rubriken är naturligtvis en förenkling av verkligheten, men det finns faktiskt en möjlighet i lag för någon som lidit skada att rikta krav direkt mot försäkringsbolaget tillhörande den som har orsakat skadan – ett så kallat direktkrav. En situation där detta kan bli aktuellt är till exempel om den försäkrade gått i konkurs och det annars kan bli svårt för den skadelidande att få ut någon försäkringsersättning.
Direktkravsfrågan var föremål för prövning i ett mål som avgjordes av Högsta domstolen under sommaren 2017, nämligen NJA 2017 s. 601. Vad som är intressant med avgörandet är hur det belyser ett antal praktiska frågeställningar och överväganden som kan vara nödvändiga för en part i en affärsrelation att ha koll på, till exempel i ett entreprenad- eller konsultavtal.
Innan vi går närmare in på slutsatserna som kan dras av avgörandet ska vi dock inleda med en beskrivning av bakgrunden i fallet.
År 2008 ingick Cremona Construction Consult AB (Cremona) ett projekteringsavtal med Skanska Norge AS (Skanska) om projektering av bostäder. Sedan Skanska först krävt Cremona på skadestånd för fel i projekteringen genom ett kravbrev i juni 2009, samt sedermera hävt avtalet, försattes Cremona i konkurs i februari 2010.
Cremona var enligt en företagsförsäkring ansvarsförsäkrad hos Trygg-Hansa. Skanska krävde med stöd i direktkravsrätten enligt lag (9 kap. 7 § första stycket punkten 2 försäkringsavtalslagen) Trygg-Hansa på ersättning ur Cremonas ansvarsförsäkring. Nyss nämnda bestämmelse stadgar följande:
”Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om
- den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,
- konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller
- den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst.”
I försäkringsavtalet mellan Cremona och Trygg-Hansa fanns dock följande bestämmelse:
”Den som vill utnyttja försäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att någon gjort gällande ett skadeståndskrav mot den försäkrade. Om så inte sker är Trygg-Hansa fritt från sina åtaganden […].”
Något ersättningsanspråk hade inte anmälts av Cremona inom den föreskrivna tiden, det vill säga inom sex månader från Skanskas krav i juni 2009, och Trygg-Hansa motsatte sig därför Skanskas krav.
Det kan tilläggas att vid tiden gällande lagstiftning (8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen) gavs försäkringsbolag en möjlighet att föreskriva en anmälningsplikt om minst sex månader – det vill säga motsvarande Trygg-Hansas villkor i detta fall – vilket därefter har ändrats till minst ett år.
Skanska väckte därför talan mot Trygg-Hansa vid allmän domstol där Skanska gjorde gällande att Skanska inte förlorat sin direktkravsrätt på grund av att Cremona inte anmält skadan till Trygg-Hansa.
Tingsrätten och hovrätten biföll Skanskas talan. Skanska hade därmed inte förlorat sin rätt till ersättning på grund av villkoret i avtalet mellan Trygg-Hansa och Cremona.
Högsta domstolen var dock av motsatt uppfattning och ogillade Skanskas talan.
Enligt Högsta domstolen var frågan i målet om rätten till ersättning enligt försäkringsavtalet består trots att den försäkrade (Cremona) inte har anmält ersättningskravet inom den tid som föreskrivs i avtalet, det vill säga om den skadelidande (Skanska) kunde ha rätt till direktkrav mot försäkringsbolaget även om den försäkrade inte hade uppfyllt försäkringsvillkoren.
Högsta domstolen fann att en sådan ordning inte gällde och därmed var Skanskas direktkravsrätt beroende av att försäkringskravet hade anmälts inom den föreskrivna tiden. Eftersom så inte hade skett fanns det ingen rätt till ersättning som kunde tas i anspråk av Skanska och följaktligen ogillades talan av domstolen.
Högsta domstolen utgick från ett resonemang om att direktkravsrätten i princip är härledd från den försäkrades rätt och att den skadelidande därmed gör gällande rätten till försäkringsersättning enligt samma villkor som den försäkrade. Som en följd av detta ansåg Högsta domstolen att den skadelidande inte kunde komma i ett bättre eller sämre läge än den försäkrade, samt att försäkringsbolaget fick göra gällande samma invändningar mot den skadelidande som mot den försäkrade, och därmed gällde motsvarande fristvillkor enligt försäkringsavtalet även för den skadelidande.
Vilka lärdomar kan man då dra av avgörandet? Mina slutsatser redovisar jag nedan.
- Det är inte en ovanlig situation i entreprenader att en beställare orsakas skada på grund av entreprenörens/konsultens handlande. Det är därmed relativt vanligt att krav på ersättning framförs mot entreprenör/konsulten.
Därför är det viktigt att kontrollera att motparten har en ansvarsförsäkring innan entreprenaden påbörjas, dels för att undersöka att det faktiskt finns ett försäkringsskydd (vilket till exempel är ett krav i AB 04 och ABK 09), dels för att kontrollera villkoren i försäkringen avseende bland annat anmälningsfrister och eventuella beloppsbegränsningar. Beställaren kan också kontrollera huruvida det är möjligt att vara medförsäkrad i entreprenörens/konsultens ansvarsförsäkring.
Observera att ett försäkringsbolag i sina villkor får föreskriva en anmälningsfrist, vilken dock (nu) inte får understiga ett år.
Det är alltså viktigt att en beställare kontrollerar om det finns eventuella villkor i ansvarsförsäkringen som kan innebära att direktkravsrätten påverkas.
- En annan fråga är om en beställare kan anmäla en skada direkt till försäkringsbolaget för att uppfylla anmälningsskyldigheten för det fall entreprenören/konsulten underlåter att göra en sådan anmälan, det vill säga om Skanska i aktuellt fall hade kunnat anmäla skadan direkt till Trygg-Hansa och därmed uppfyllt anmälningskravet inom sex månader.
Högsta domstolen prövade aldrig den frågan, men min tolkning av tillämpliga avtalsvillkor, lagbestämmelser samt domskälen i Högsta domstolens dom, är att en beställare hade kunnat anmäla en skada direkt till försäkringsbolaget och därmed tillsett att direktkravsrätten fortfarande gällde.
För att undvika en tvist även i den frågan bör en beställare i första hand verka för att entreprenören/konsulten anmäler skadan inom utsatt tid, och i andra hand tillse att beställaren gör detta inom utsatt tid för att inte direktkravsrätten ska gå förlorad.
Det hade alltså kunnat bli en senare tvist om frågan huruvida beställaren överhuvudtaget har rätt att anmäla skadan till försäkringsbolaget och därmed nyttja ersättningen som följer av direktkravsrätten. Den frågan togs inte upp av Högsta domstolen, utan bara av skiljaktiga ledamöter, varför rättsläget fortfarande är oklart i den delen.
- Mot bakgrund av vad som sagts ovan är min rekommendation att om en beställare bedömer att en entreprenör/konsult befinner sig i en konkurssituation, exempelvis på grund av att ett större skadeståndskrav kan komma att drabba denne, bör beställaren anmäla skadeståndsanspråket även direkt till motpartens försäkringsbolag (för det fall entreprenören/konsulten underlåter att göra så inom föreskriven tid).
Även om det inte är helt säkert att ett sådant handlingssätt är möjligt, riskerar beställaren annars att en utebliven anmälan får effekten att beställaren inte kan ta försäkringen i anspråk enligt reglerna om direktkrav; vilket blev fallet för Skanska i avgörandet från sommaren 2017.
