Hållbar arkitektur, ja, själva uttrycket är ju egentligen märkligt. Hållbarheten är ju det mest grundläggande, mest självklara kravet som man har rätt att vänta sig av all arkitektur, att den ska erbjuda ett beständigt skydd och inramning för våra rörliga liv. Arkitektur som inte är hållbar, har den ens rätt att kallas arkitektur?
Så hur har vi hamnat i ett läge när hållbarhet är en egenskap hos arkitekturen som måste erövras, eftersökas, kanske rentav uppfinnas? Arkitekturen med sina mångtusenåriga erfarenheter av långsiktighet, av former och konstruktioner som kan härbärgera människors privata och offentliga liv, varför har den råkat ur för kortsiktighet, att inte längre vara hållbar?
Visst, hållbarhet står för mer än beständiga konstruktioner, byggnader som inte bokstavligen rasar samman. Men en viktig aspekt på den ekologiska hållbarheten är att arkitekturen byggs för att ha ett långt liv. Utrymme för experiment och förnyelse måste alltid finnas, men grundläggande krav på rumssamband, dimensioner och anpassning till människans mått och rörelser, sådant som ger arkitekturen en förmåga att bära förändringar, det måste alltid tillgodoses.
Teknisk utveckling, växande städer, behov av att bygga högt, sådant har förändrat arkitekturens förutsättningar. Och visst kan städers täthet bidra till hållbarhet genom att minska transportbehov. Teknisk utveckling har också bidragit till att ta fram energieffektiva lösningar, även om motsatsen varit vanligare. Att bygga extremt höga hus är i varje fall aldrig försvarbart ur hållbarhetssynpunkt. Det är sårbart, ställer krav på hissar och andra tekniska lösningar som kostar energi. Å andra sidan är enfamiljshuset sällan någon särskilt hållbar bostadsform. Kvartersstaden, som i olika former har utvecklats över lång tid i praktiskt taget hela världen, den gör skäl för att vara ett fortsatt hållbart fundament.
Det talas ibland om två typer av ekologiskt hållbara lösningar, råa och kokta. De råa lösningarna ligger nära naturen, använder beprövade, naturnära, lokalt tillgängliga material. De kokta bygger på högteknologisk utveckling som kan öppna för nya möjligheter, nya material och installationstyper. Men utan att stänga dörren till en sådan möjlig utveckling måste vi ändå se de råa varianterna som en bas. Bygga vidare på årtusendena av erfarenhet, gräva där vi står, tänka på att vi bakom alla förändringar av samhällsformer och livsmönster ändå upplever världen inom ramar som har varit sig märkligt lika genom årtusendena. Och att arkitekturen, den hållbara, är den konstart som starkast representerar just den långsamheten, den ekologiska bakåtkopplingen till naturen.
Att hållbart byggande blivit en trend är alltså i grunden positivt, men samtidigt alarmerande. Att allt byggande borde ha som grundförutsättning att vara hållbart borde vara så självklart att det inte behövde sägas.
Johan Mårtelius
Professor i arkitekturhistoria
Kungliga Tekniska Högskolan
