Vallastaden - Variation till varje pris

Bild: Flustret i Vallastaden. Foto: David Einar

Text: Simon Matthis

Även för den som inte har ett brinnande intresse av arkitektur och samhällsbyggnad är Vallastaden väl värd en omväg. Hit kommer folk säkert att vallfärda långt efter att bo- och samhällsbyggnadsexpot är över.

Med sin egensinniga och varierade arkitektur är Vallastaden en sevärdhet i egen rätt. Och originaliteten stannar inte vid huslivet – även inredningen, infrastrukturlösningarna, stadsbyggnadsplanen och de sociala dimensionerna av hållbarhetskonceptet ger området särprägel på både ytan och djupet.

 

Till skillnad från tidigare bomässor stoltserar inte Vallastaden med en tjusig vattenfront. Vallastaden ligger inte heller centralt, 12 minuters cykelväg från Linköpings centrum. Beläget mitt ute på en åker, nära Mjärdevi Science Park, tyckte somliga att området lämpade sig bättre för villabebyggelse än tätbebyggd stad. Nog har den invändningen fortfarande visst fog för sig, då Vallastadens omgivningar fortfarande utgörs av åkermark, vilket ger området lite karaktär av stad utslängd på en åker.

Första inflyttningen redan 2015

Vissa av byggnaderna i Vallastaden är redan inflyttade – den första hyresgästen, Maria Grahn, flyttade in redan 2015 i områdets första hus, House of Mothers, ritat av hennes son. Andra hus är fortfarande under uppbyggnad.

Tätheten är det första som slår en när man besöker Vallastaden.

Att bygga täta stadskvarter har varit populärt länge i nyproduktion och ”förtätning” i arkitektkretsar är ju också positivt laddat ord. Men ofta blir man besviken på hur tätheten omsatts i praktiken då den inte på långt när motsvarar den i äldre bestånd.

Det stämmer dock inte in på Vallastaden, som är en minst sagt tät och trång stad. Tätheten har bland annat möjliggjorts genom att stadsdelen inte planerats för biltrafik, utan snarare cykeltrafik och olika originella cykelparkeringslösningar står som spön i backen i Vallastaden.

Variationen

Det andra utmärkande draget – variationen – gör det till en verklig upptäcktsfärd att gå runt i området. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa gathörn. I detaljplanen har man fastslagit att samma arkitekt inte får rita två hus intill varandra och max tre fastigheter i samma kvarter. Det bäddar för hög variation och en blandning av upplåtelseformer och hushöjder gör sitt till för att skapa maximal mångfald.

Här samsas märkligt, bulliga hus med allt annat än nordiska inspirationskällor (undertecknad kommer att täcka på hus i Santa Fé i USA) med mer traditionella flerbostadshus i pastellfärger. Och jämte dem plusenergihus med solpaneler på taket. Under min rundvandring kliver jag in i en hyrestvå med 3,70 i takhöjd.

Hus 70

Hus 70 är det tveklöst populäraste huset i Vallastaden. Enligt Vallastadens guider har det varit så under hela utställningstiden. Trots regn och rusk ringlar kön hela dagen lång utanför Stångåstadens flaggskeppslägenhet, som de beskriver som ”ett dynamiskt hem”. Och det är inte utsidan som lockar alla besökare utan insidan. Tack vare en innovativ bostadslösning med flyttbara väggar kan lägenheten omvandlas från femrummare till enrummare.

Lägenheter med så kallat installationsgolv, som gör det möjligt att flytta badrumsmoduler till olika lägen, innebär också att stommen måste förstärkas för ljudnivåns skull.

En annat utmärkande drag är att det byggs så mycket i trä i Vallastaden, något som även uppmuntrats enligt ett speciellt poängsystem, men mer om det längre fram.

Vallastadsmodellen

Den hejdlösa variationen i stadsdelen har inte bara rönt uppskattande omdömen. Den riskerar att göra hela området till en provkarta över de senaste arkitekturtrenderna – och vem vill bo i en provkarta? Om all denna variation faller väl ut eller inte får framtiden utvisa, men ett står klart: den har inte uppstått på naturlig väg utan är något som eftersträvats från början och är bland annat en effekt av den så kallade Vallastadsmodellen. Den går i korthet ut på att mark sålts efter kvalitetkriterier enligt en 19-punktslista och inte efter pris. Kriterierna avser till exempel materialval som trä, konstutsmyckningar, plusenergihus, samarbeten med arbetsförförmedlingen. Alla sådana faktorer genererar poäng i markanvisningstävlingen. Tanken med det är bland annat få in mindre, kreativa aktörer som annars stängs ute vid kommunala marktilldelningar, då bara de stora byggherrarna brukar komma i fråga. Bakom Vallstadsmodellen står Okidoki arkitekter, ansvariga områdesarkitekter för Vallastaden.

Felleshus

Unikt för Vallastaden är också de så kallade felleshusen, gemensamhetsanläggningar. Stadsdelen är uppdelad i åtta kvarter och varje kvarter har en egen gemensamhetsanläggning om cirka 250 kvadratmeter. De så kallade felleshusen ska bland annat rymma växthus, övernattningslägenhet och festlokal för de boende.

Infratunneln

En nyckel till den fina gatubeläggningen i Vallastaden är den tekniska lösningen man valt för infrastruktur. I en 1,8 kilometer lång kulvert, Infratunneln, har man samlat alla installationer för infrastruktur. Det innebär att man inte behöver riva upp gatubeläggning för underhållsarbete med jämna mellanrum och man har därför lagt extra krut på den.

  • Man når Infratunneln genom 86 betongkamrar som går in i fastigheten, berättar Hans Johansson vid Tekniska verken i Linköping som utvecklat lösningen, som visar besöker in i Infratunneln.
  • Infratunneln hanterar all infrastruktur från sopor, fiber, fjärrvärme och avloppsvatten. Allt utom dagvatten eftersom det ändå finns i området, säger Hans Johansson.

Vad som saknas i Vallastaden är kommersiella lokaler, men förhoppningsvis byggs stadsdelen ut och då faller även de bitarna på sin plats. Det finns ytterligare en detaljplan med 600 bostader som hör till Vallastaden. De tomterna börjar säljas i höst.

 

 

Vallastaden i siffror:

60 radhus

200 studentlägenheter

220 hyresrättslägenheter

550 bostadsrättslägenheter/äganderättslägenheter

8 felleshus

Parker, kolonilotter, förskolor och skolor